2012-12-22

Hugo minns en gastronaut

I televisionens ungdom fanns det endast ett fåtal matprogram och dessa bemannades av mer eller mindre engagerade äldre tanter. Tanter som på ett närmast preussiskt sätt demonstrerade hur man tillredde rätter och vad man fick och ABSOLUT inte fick göra. Tänk på den tröttaste mattanten i skolan som serverade kokt höna med curry och ris så är du ganska nära. Men så i början på 80-talet dök det helt plötsligt upp en britt som spände på förklädet, satte på en Stranglers skiva och körde.

1984 kom första säsongen ”Floyd on fish” och vips så var framtidens kockprogram fött.

I en era när det fortfarande var hyfsat tabu för killar att stå i köket, gjorde Floyd det till ett oerhört hunkigt intresse att tillreda coq au vin och smutta på fina viner. Keith var för matlagningen vad Sex Pistols var för musiken. Hans ytterst excentriska personlighet, hans ägningar av hela produktioner och inte minst hans envishet att behålla även misstagen, gjorde att han blev älskad av en hel värld. Hans nära vänskap till sångaren Hugh Cornwell i The Stranglers bidrog till att deras musik gästade i princip varenda avsnitt och på så vis lyckades han krydda sina program ytterligare med lite äkta, skitig rock. En rebellkänsla som förstärktes ytterligare av att han även var en av få män som lyckades göra flugan till en fantastiskt karaktärsstärkande accessoar.

Dock kom ett liv kantat av hårt drickande och rökande honom i kapp och den 14 september 2009 dog han. Saknad, men aldrig glömd.

Vi avrundar således med ett klassiskt Keith Floyd klipp och önskar alla våra vänner en riktigt God jul!

Keith Floyd – ”bored to death with fish”

2012-09-17

Tre hugoismer och tre Järegårdare

Vad har egentligen Hugo gemensamt med Ernst-Hugo Järegård?

Om vi, för ett litet tag, bortser från det uppenbara - en oklanderlig stil och en personlighet som i det närmaste räcker ut handen mot det excentriska, samt att vi båda delar ett fint namn - så är det att vi är mästerliga utövare av hugoismer.

För länge sedan på St Eriksgatan 39, föddes det embryo som kom till att bli hugoismer. Hugoismer är allt och inget. En surrealism och en abstrakthet i form av ett par ord, sammansatta i syfte att provocera men kanske framför allt - få oss att tänka. Ibland är de uppenbara visdomsord, ibland är de omöjligt kryptiska. Så kryptiska att de till och med har dykt upp på DNs kultursidor. In och upp för analys, med andra ord. (Hur gick det förresten med analyserna DN? Ni har haft några år på er nu.)

"Gråsparven sätter sig på lokomotivet"

"Om man är nöjd när man ser sig själv i spegeln, törs man också titta i backspegeln".

"Fisken vakar i asfalten."

"Om polisen vill lösa en gåta, får de leta i det våta. Men mej, finner de ej."

"Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä."

"Här, Danmark. Utskitet av kalk och vatten. Och där, Sverige. Hugget i granit."

Kärleken för det skrivna och uttalade ordets makt delar vi, likväl som för stilen och kläderna. En stark svaghet för det italienska skräddade och det brittiskt hårda. Herr Järegårds kärlek för teatern delar vi likaså, även om vår scen omges av provrum och speglar. Publiken är densamme. En publik som tyst låter oss agera ut det vi är bäst på.

Hugogan som Hugogan. Hugoism som hugoism.

En vidare vid byxa tar vid svid.

2012-06-07

Att inspireras och inspirera är livets stora lycka. I alla fall för oss inom modebranschen. Det är ju liksom det som är själva elixiret i det vi håller på med. Och med undantag för den kallaste början på juni sedan 1928, så tycker vi på Hugo att vi kör igång med sommaren 2012.

I sommar tycker vi på Hugo att det är dags för en konfektionär revolution. Kavajen, kostymen och den dressade stilen är mer spännande och lekfull nu än vad den kanske någonsin har varit tidigare. Vi har börjat våga mer, leka mer och framför allt känns det som att den Stockholmska mannen tycker det är roligt med kläder. Och att det är roligt är ett extremt viktigt epitet i sammanhanget. För har man roligt, så blir ju allt som bekant mycket enklare. Det är också just därför som vi på Hugo gärna förknippar kläder med det vi har inom oss. Kläder är ju aldrig bara kläder.

Kläder är en känsla.

En känsla för hur man mår och hur man projicerar sin personlighet gentemot det offentliga rummet. Kläder är att visa respekt gentemot sina medmänniskor. Och det är precis i detta sammanhanget som den "konfektionära revolutionen" bör göra sig hörd. Det finns många "måsten" i livet, men vissa måsten är snarare ett hjälpsamt sådant än ett påtvingat. Vi tycker att varje man förtjänar (och ska ha!) en trivsam, gärna tvättad, okonstruerad kavaj. En kavaj som inte bara följer det egna kroppstemplets former utan också känns bekväm och grymt snygg. Med olika accessoarer kan du sedan, med din okonstruerade kavaj, lysa på allt i från storslagna fester till en ensam litterär stund på favoritkaféet.

För hur mycket vi än älskar våra sköna och slappa t-shirtar, så kommer ändå kavajen vinna storslaget i känsla och flärd.

Det är du värd.

2012-01-16

Pang! Pang!

För bara drygt två veckor sen blev det nytt år och då skålades det hejvilt i balettvatten runtom i vår vackra stad. Och visst, champagne och alla dess kloner är förbannat trevligt när det är dags att fira, men just idag så vill vi hylla en annan njutningsdryck. Nämligen världens äldsta.

Öl!

Olja på tyska men på svenska en nationaldryck. Det finns så mycket som talar för varför öl är en sån värmande dryck kring våra nordliga hjärtan. En av anledningarna kan kanske vara att det är en av få alkoholdrycker som vi faktiskt är riktigt duktiga på att tillverka i Sverige.

När Fredrik Tunedal en kväll blev alldeles för irriterande trött på samma ständiga frasering (”En stor stark tack!”) från sina gäster i baren, beslöt han sig för att göra slag i saken – starta eget bryggeri.

Möt Pang!Pang! Brewery.

Huserandes i en gammal bagerilokal i Hökarängen är PangPang bland det absolut minsta och yngsta bryggeriet i Sverige, men kanske viktigast – det drivs av en riktig eldsjäl. Och det gillar vi! Hugo gillar människor som går sin egen väg, som vågar möta etablissemanget med nariga armbågar och som drivs av passionen till hantverket. Fredrik jobbar själv i sitt lilla bryggeri med undantag för några få gånger i veckan då han får en hjälpande hand från ytterligare en kille, men i övrigt sköter han allt annat själv. Till och med lyriken.

”PangPang Brewery vill förmedla en upplevelse som sträcker sig längre än smak. Vi vill se varje flaska som ett cylindriskt galleri som kan utgöra en plattform för olika konstnärliga uttryck”.

Den första ölen i arsenalen är en amerikansk pale ale med humlesorten Nelson Sauvin från Nya Zeeland som dominant smakbärare. ”Puttin’ in hours” finns att avnjuta hos bland annat AG, nyöppnade VOLT och Griffins Steakhouse.

Och för dig som är konnässör på riktigt så finns ölen i Systemets beställningssortiment. Med reservation för att Fredrik eventuellt inte har hunnit leverera ut en ny batch.

Puttin’ in hours Nr 89596.

2011-09-07

This is England '86

Kommer ni ihåg den fantastiska filmen "This is England" från 2006?

Shane Meadows har gjort det igen - överträffat sig själv.

Nu har regissören tillverkat en miniserie som handlar om exakt samma gäng som från filmen. Nu utspelar det sig fyra år efter filmen och heter, passande nog, "This is England '86".

Ett gäng vänner från den, ofta feltolkade, engelska subkulturen skinheads. Märk väl, nazister och rasister är som bekant bra på att sno saker. Hitler tillämpade hakkorset - som i tusen år har använts som en betydelsefull symbol i asiatiska länder - som sin egen. Nynazister gjorde detsamma med Oi! punken och Rude Boys kulturen. Det vill säga drog på sig tighta jeans, hängslen och Fred Perry kläder. "Same name, same shit" går alltså inte riktigt att tillämpa här. De flesta "snälla" skinheads var faktiskt betydligt mer left wing orienterade, rent politiskt.

"This is England '86" har allt det som gjorde filmen så förbannat bra. En otroligt intressant inblick i de fantastiska subkulturer som föddes fram i England under 70 och 80-talet. Hög arbetslöshet och missanpassade ynglingar har tendenser att skapa kreativa stilar.

En otroligt stark miniserie som har allt man kan önska. Grymt foto,
starka karaktärer, humor, känsla, uppoffring och personliga katastrofer. Givetvis med diverse sköna, engelska dialekter.

Alltså kanske det kan vara på sin plats att förbise allt skit och mög som går på TV nu för tiden och istället låta sin kardiologi få jobba lite.

För en gångs skull.

2011-05-31

Future Islands

Alla ni som frekvent besöker Hugo känner förhoppningsvis till vår, något eklektiska musiksmak. Det är så vi vill ha det. Vad som är "rätt" och "fel" butiksmusik bestämmer vi. Och vi går bara med på att sänka volymen om du har något riktigt bra i din boombox.

Gott om bra musik finns överallt men hur många gånger är det egentligen som man känner att håren-på-låren reser sig av vällust? Inte ofta. Men ibland händer det magiska och just nu på Hugo pumpar
Future Islands ur högtalarna.

Var ska vi börja? Hur beskriver man storhet i det lilla och enkla?

Vi kan börja med det uppenbara - en sångare som ständigt bär stora vita t-shirts, säckiga chinos, obarmhärtigt högt hårfäste och med en scennärvaro och energi som få i branschen utövar. En bassist som alltid tycks sporta samma rutiga skjorta, samma långa cargo shorts och med en scennäravo i direkt kontrast till nyssnämnda sångare. En syntkille lång som en radiomast med ett mer uttryckslöst ansikte än radiomasten hans kropp är modellerad efter.

Världens sexigaste band. Eller definitivt inte. Future Islands är det perfekta exemplet på antihjältar. Och i detta fallet - tre töntar som är så jävla coola att det känns som man måste omdefiniera själva ordet. Själva musiken är rätt avskalad med tunga basslingor som ligger och maler i bakgrunden ovanpå en ganska tunnfibrig syntmatta. Associationerna till Joy Division och New Order är knappast långt borta. Låtar som "Vireo's Eyes" och "As I Fall" är förankrade i Peter Hook liknande basgångar, som till exempel i magiska "Shadowplay".

Stommen i låtarna utgörs dock av sångaren Samuel T Herrings otroligt, något excentriska stämma - en baryton stämma som han använder till fullo i hela dess spektra. Lekfullt och äventyrligt med ett tunnt lager ironi och humor. Citatet "..one of the most magnetic frontmen in indie rock" kan knappast vara mer rätt.

Ett band, bestående av tre pojkar som av en slump har blivit män och som gör musik för riktiga musikkonnässörer.

Future Islands på Spotify.

2011-05-20

Piff & Puffs okända öde

Hugo gillar öl. Det vet ni vid det här laget. Du gillar också öl. Men du vet faktiskt inte vad öl kan vara.

Det brittiska bryggeriet BrewDog tog i mitten av förra året fram den dyraste och starkaste ölen som världen skådat. Inte ens de mikroskopiska vattenbakterierna på Jupiters ena måne Europa har skådat en dylik öl. Men eftersom britterna har en ganska gedigen historia av storhetsvansinne och en innerlig önskan att erövra världen, så borde de rimligtvis åtminstone försöka göra detsamma i ölvärlden.

De lyckades.

BrewDogs The End of History är med sina 55% i alkoholstyrka ungefär som en choke från Fedor Emelianenko. En blond Belgisk Ale som är smaksatt med nässlor från de skottska högländerna och färska slånbär. Det intressanta slutar inte där. BrewDog letade rätt på en extremt talangfull konservator, krattade upp fyra stycken gråa ekorrar och sju hermeliner som alla hade blivit offer för det moderna bilsamhället och lät sedan flaskan husera de ömma djurens innanmäten.

Och med denna kreation satte de alltså spiken i kistan för vad modern bryggerikonst kan åstadkomma. Fantastiskt!

2011-05-05

Det här med fotboll

Världens mest älskade sport? Kanske till och med i vissa avseenden hatad?

Eftersom Hugo numera är en stolt sponsor till det nystartade laget FC Stockholm Internazionale, så kanske det kunde vara lite på sin plats att vi skriver en liten kontemplativ essä om fenomenet fotboll. För ett fenomen råder det ingen tvekan om att det är - I Italien är det heligare än påven. I England är det lika självklart som en cup of tea. I Sverige väljer valfri ungkarl hellre en kväll framför El Clasico än ett restaurangbesök med flickvännen.

Varför? För att ta reda på "varför" så borde vi rimligtvis börja med att analysera det mänskliga beteendet och varför vi gör vissa saker. Vi kan alla hålla med om att vissa grundläggande aktiviteter är avgörande för vår direkta överlevnad. Men utöver alla dem så finns det en hel uppsjö andra saker som vi måste ha för att känna glädje i tillvaron. Alla dessa ting kan man härleda tillbaks till samma grundprincip - vi vill inte vara uttråkade. Alla människor vill ha ett syfte med sitt liv och alla vill fylla sin tid med något meningsfullt. Men framför allt - vi vill ha jävligt kul! Och vad är det bästa sättet, nio gånger av tio, att ha kul på?

Att umgås med människor vi tycker om.

Kort och gott, att vara ensam hela tiden är piss. Att känna gemenskap och umgänge med andra människor är ren och skär lycka. Det är det som får oss på bra humör, det är det som sätter fart på endorfinerna och alla andra lyckosubstanser som ligger gömda i våra ömtåliga, ibland försoffade kroppar. Så, varför älskar vi fotboll? Jo, helt enkelt för att det tillfredsställer våra grundläggande behov. Vi känner gemenskap, vi känner en strävan efter ett mål (bokstavligt och figurativt talat) och vi upplever alla våra mänskliga känslor - tillsammans. Vi upplever ett "vi mot dom" scenario under varje match, men på samma gång existerar det bara på ytan eftersom vi alla älskar samma spel.

Så, oavsett om man älskar fotboll eller hatar fotboll, så är det ändå på sin plats att hylla sporten för att den framhäver allt det som är mänskligt i oss. Den får oss att älska, den får oss att hata och vad kan vara värre än att inte vara mänsklig?

Möjligtvis att heta Vinnie Jones.

2011-03-30

Robstown, Texas

Är födelseplatsen för Texas Hold'Em Poker. Imorgon, torsdagen 31/3 kör vi på Hugo en liten turnering i denna hundraåriga pokerform. Och vad bättre än att upptakta med tre intressanta historier från en svunnen tid?

1. Död mans hand

I Augusti 1876 i Deadwood, South Dakota, satt Jack McCall mitt uppe i en runda och blev lite småirriterad på sin motståndare Wild Bill Hickok, eftersom han trodde att denne fuskade. Detta löste dock McCall enkelt genom att peppra ner Wild Bill. Wild Bill satt, innan han bokstavligen talat gick "all in", med en hand bestående av två par - svarta ess och svarta åttor. Det är denna hand som sedan denna dag kallas för död mans hand.

2. Fem månader

När legenden Johnny Moss kämpade mot Nick "The Greek" Dandalos i ett minst sagt monstruöst spel som varade i hela fem månader, lyckades Moss tömma The Greek på 4 miljoner dollar. Året var 1949 och grunden var således lagd för World Series of Poker som officiellt startade 1970 och med Moss som framtida trefaldig vinnare i turneringen.

3. Poker Alice

I det gamla väst var Alice en kvinna som kommit från England till Colorado i mitten av 1860-talet som senare gifte sig med en gruvingenjör med pokerskills. Alice började lära sig spelet, fortsatte lira efter sin makes död och blev extremt skicklig. Så skicklig att hon kammade hem över 5.000 dollar (motsvarande Jan Stenbeck förmögenhet med dagens penningvärde). Alice lyckades, under sin pokertid, skjuta två män, varav en dog, samt öppna spelhus kombinerat med bordell. Hon vägrade dock att spela på söndagar utan valde istället att undervisa andra kvinnor i söndagsskolan.

Bra Alice, man måste tänka på moralen ibland också.

2011-01-16

Det sociala nätverket

Nu har Hugo en egen Facebook sida! Visst, vi kanske inte var först, men som med alla högkvalitativa saker i livet, så har det fått ta lite tid. Tänk på vårt inträde lite som en vällagrad Prosciutto di Parma, eller en fin vintage av Château Margaux. Man kan inte bara låta allt rusa fram, vissa saker kräver lite kontemplation, lite.. eftertanke.

Klicka här, logga in och gilla utav bara tusan!

Äldre inlägg »